Recension: Jägarna 2 (2011)
Skriven av Johan Nordahl under 
Jag har nu sett uppföljaren till den svenska klassikern ”Jägarna”. Den första filmen är en helt okej film, men absolut ingen favorit film. Är Jägarna 2 det då? Läs recensionen så får ni se.
Filmen utspelar sig 15 år efter den första filmen då Erik i all hast tvingades lämna sin polistjänst i Norrland. Nu 15 år senare bor han i Stockholm. Ett brutalt mord på en ung kvinna tvingar honom att åka upp till sina gamla hemtrakter. Det som först ser ut som en enkel mordhistoria visar sig dock snart vara något betydligt mer komplicerat där både jägare, lokala poliser samt Eriks närmaste verkar vara inblandade.
Det är inte ofta en uppföljare lyckas mäta sig med den första, men så är inte fallet här. Tvärtom. Jägarna 2 är mycket bättre än första filmen, på alla sätt. Det är en väldigt tunn och tydlig historia, med tunn menar jag att den inte svänger ut för mycket utan håller sig till en specifik sak. Vilket jag verkligen tycker är bra. Den utspelar sig i en liten by i Norrland vilket gör att alla känner alla och det är ett väldigt klassiskt tema i många kriminalare. Se bara på ”Morden i Midsomer”.
Rolf Lassgård kommer tillbaka i sin roll som Erik Bäckström, en Stockholms polis från Norrland som alltid lyckas dra in familjen i sina fall. Det finns inget att klaga på hos Rolf, han är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och gör ett fantastiskt jobb i denna film. Speciellt de sista 20 minuterna i filmen, då man verkligen känner hans frustration och rädsla. Peter Stormare spelar även han en polis, dock en mycket skum polis. Peter är också han en mycket bra skådespelare och det var roligt att återse honom i en svensk film för omväxlings skull. Även han gör sig bäst i de sista 20 minuterna i filmen, makalös frustration och irritation från denna man.
Peters fru spelas av Annika Nordin, en mycket kompetent och mångsidig skådespelerska som får göra lite av varje i denna film. Hon visar både kärlek, sorg, aggressivitet och stundtals är hon till och med lite läskig – nästintill psykopatisk. Hon var i alla fall mycket bra.
Kjell Sundvall är en mycket bra regissör och det märks mycket väl i den här filmen, han har gjort ett väldigt bra jobb.
Filmen var tyvärr lite väl lång, vilket drog ner på betyget och små saker här och var som också spelade in i min betygsättning. Skådespelarmässigt och regimässigt var den extraordinär. Men föll på längd, stundtals manus och att den var lite för förutsägbar. Men den är helt klart sevärd!
Trailer: The Hobbit part 1
Nu är den här, trailern till 2012 mest eftertraktade film! Det ska bli väldigt intressant att få se den här filmen, speciellt se Mikael Persbrandt i en väldigt speciell roll.
12 december 2012 har den premiär!
Recension: Rare Exports (2010)
Julfilmer i alla ära, denna ”julfilm” är den konstigaste, hemskaste men mest underhållande jag någonsin har sett. Glöm skäggiga gubbar i röda dräkter som ropar ”Ho, ho, ho!”, glöm små grönklädda nissar som springer runt och gör paket, glöm slädar och glöm framförallt Julens frid och glädje.
Rare Exports handlar om ett amerikanskt forskningsteam som borrar i de finska bergen i norra Lappland, just på den plats där den ondskefulle jultomten ligger nerfryst. Nu är det upp till ett ensamt barn att stoppa den kommande katastrofen då jultomten ska härja återigen.
Eftersom filmen är finsk känner jag inte till någon av skådespelarna, regissören eller de som skrivit manus. De har gjort ett mycket bra arbete kring denna film, en mycket vågad och nyskapande julfilm som tänjer på gränserna för vad julen egentligen handlar om. Jag är väldigt imponerad av alla i denna film, speciellt Onni Tommila som spelar huvudpersonen Pietari är en mycket kompetent skådespelare trots sin unga ålder. Regissören, Jalmari Helander, har verkligen åstadkommit en mycket bra film med både komik, tragik och dramatik. Stundtals även action och äventyr.
Filmen känns väldigt påkostad och genomarbetad och har tack vare det faktiskt satt sig på min lista av Nordiska favoritfilmer. Det som verkligen fångade mitt intresse i filmen, var hur de hela tiden beskrev tomten som ett odjur. En best som äter upp barnen och förstör julen, detta låter kanske som en väldigt dåligt film. Men jag tycker den är absolut sevärd.
Själva jultomten får man aldrig riktigt se, däremot får man en klar inblick i hans fruktansvärt vidriga nissar som gär allt för att försvara sin mästare.
Filmen bygger på två kortfilmer från 2003 och 2005 som jag tyvärr inte har sett i skrivande stund. Filmerna finns på YouTube, så gå in där och se dem.
Jag tycker man ska se den här, en totalt annorlunda julfilm som kan vara en underhållande kontrast till de klassiska julfilmerna.
Recension: Kronjuvelerna (2011)
Kronjuvelerna är en film utöver det vanliga, en spännande satsning som är både nyskapande och spännande. Rollistan gör inte heller saken sämre, ett kärt återseende av många av Sveriges mysigaste skådespelare.
Kronjuvelerna handlar om Fragancia som anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp. Vi följer henne igenom den fattiga uppväxten, via mötet med den stora kärleken, ishockeystjärnan Pettersson-Jonsson, fram till den ödesdigra natten där historien tar sin början.
Fragancia spelas av den fenomenala Alicia Vikander som fick en stjärnkarriär efter hennes roll i ”Till det som är vackert”. Hon är som vanligt, riktigt trovärdig och hennes blick skär rakt igenom rutan och in i hjärtat. Hon gör allt med så mycket känsla och kärlek, allt blir så verkligt och tragiskt. Bill Skarsgård spelar direktörssonen Richard Persson och han är bra, men inte hans bästa roll. Hans rolltolkning är ganska platt, men precis som Alicia har han den där blicken som väcker något inom en. Björn Gustafsson som spelar den skumma Pettersson-Jonsson gör här sitt första framträdande på länge och jag blir överraskad. Jag kan dock inte säga om det är speciellt positivt, inte heller negativt. Han gör en bra insats, speciellt en sen då han ska försöka rädda Fragancia från att drunkna.
Alexandra Rapaport och Michalis Koutsogiannakis spelar Fragancias föräldrar. De är också väldigt trovärdiga, speciellt Alexandra som nog gör en av sina bästa rollprestationer i denna film. Även Loa Falkman och Tomas von Brömssen är mycket trovärdiga och gör bra prestationer, speciellt Loa som den instabila direktören. Något som också är nämnvärt är att Nour El-Refai och Jason Diakaté (Timbaktu) spelar båda sjukvårdare på ett eller annat sätt, jag blev glatt överraskad när de dök upp i filmen. Både är bra, men Jason var fantastisk härlig och häftig. Gör mer filmer Jason!
Det är en väldigt påkostad produktion då den gick på 45 miljoner kronor, vilket också märks i de fantastiska miljöer som filmen utspelar sig i. Det är även en hel del digitala effekter som förstärker sagokänslan i filmen och gör filmen mycket visuell och magisk.
Filmen regisserades av Ella Lemhagen som hittills har varit okänd för mig, men har efter denna film kommit långt upp på min lista av världens bästa regissörer (där två svenska regissörer har första och andra platsen). Det märks tydligt att Ella har en tydlig konstnärlig ådra.
Sammanfattningsvis var filmen mycket bra, men var stundtals väldigt seg eftersom man inte riktigt lärde känna karaktärerna. Känner man så kan man kanske bli glad av att höra att Kronjuvelerna ska visas som teve-serie på SVT i tre tre-timmars avsnitt. Serien visas 2, 3 och 4 januari 2012. Jag hoppas på att man i tv-serie kommer att kunna fördjupa sig i både händelseförloppet och karaktärerna. Den är en timma längre än de tidigare visade versionerna så något måste ha lagts till. Det ska bli intressant.
Recension: Det sjunde inseglet (1957)
Den tidlösa klassikern Det sjunde inseglet är troligtvis Ingmar Bergmans mest kända film genom tiderna. Filmen har blivit parodierad och omtalad runt om i världen ett flertal gånger. Filmen håller fortfarande med hela 54 år på nacken.
Det sjunde inseglet utspelar sig under 1300-talet då Digerdöden härjar i Europa. Riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns är på väg hem efter ett långt och mödosamt korståg till det heliga landet. En dagsritt från hemmet träffar riddaren på Döden men lyckas förhandla sig till en livsfrist genom ett parti schack. Med döden ständigt i hälarna träffar Antonius på Jof och Maria och deras son Mikael som ingår i ett kringresande gycklarsällskap. De bjuder honom på smultron och mjölk i en skogsbacke och Antonius får uppleva en stund av frid. Han beslutar sig för att rädda gycklarfamiljens liv genom att offra sitt eget.
Filmen är en religiös och mörk berättelse om tro och speglar kampen mellan det onda och det goda. Det klassiska svartvita schackbrädet gestaltar just den kampen, där det onda är döden och det goda är livet. Filmen är uppbygd med ett fantastiskt språk, vackra bilder och ett enastående skådespeleri från samtliga skådespelare. Filmen är mycket gotisk och mörk men öppnar många gånger upp för ett och annat skratt.
Gycklaren Jof spelas av Sveriges genomtidernas roligaste man, Nils Poppe som här blandar både komik och dramatik på ett mycket bra sätt. Riddaren spelas av allas vår Max von Sydow, som idag är en mycket stor skådespelare som är känd världen över. I Det sjunde inseglet, som många säger var hans genombrotts film, gör även han en felfri insats. Han har dock ingen komisk roll till skillnad från Poppe, men hans uttryck är underbart och man lider med han under hans färd genom livet och döden. Döden spelas av Bengt Ekerot, som även han gör en mycket bra insats. Döden har under många år förknippats med just Bengt Ekerots gestaltning då filmen blev såpass känd. Den klassiska liemannen.
Det som är intressant är att denna film fortfarande fungerar och gör ett starkt intryck på både mig och många andra. Detta är en film som helt klart är sevärd, ett stycke filmhistoria som aldrig kommer att falla i glömska och som verkligen alla filmälskare borde se.
Recension: Simon och ekarna (2011)
Under våren 2010 var jag med under inspelningen av en ny svensk film, jag var statist och skulle föreställa en skolelev på sent 30-tal. För en tid sedan hade jag privilegiet att få gå på en förhandsvisning av den filmen som är Lisa Ohlins nya film Simon och ekarna. Efter filmen skulle även Lisa prata om filmen tillsammans med producenten och fotografen. Jag hade inge jätte stora förväntningar på filmen då jag knappt visste handlingen, men de förväntningar jag hade överträffades något kolossalt.
Simon och ekarna handlar om Simon, som växer upp i en arbetarfamilj i utkanten av Göteborg under andra världskriget. Simon är väldigt begåvad och mot hans föräldrars gillande söker han sig till de skolor och utbildningar som en arbetarunge normalt inte söker sig till. Där möter han Isak, son till en förmögen judisk bokhandlare som flytt undan förföljelserna i Tyskland. De två pojkarna och deras familjers liv vävs samman samtidigt som kriget rasar i Europa.
Simon spelas av den allt för använda skådespelaren Bill Skarsgård, som inte gör något speciellt intryck på mig. han är helt okej som han är i alla sina filmer. Däremot Helen Sjöholm och Stefan Gödicke, som spelar Simon föräldrar, är helt fenomenala. Helen Sjöholms skådespelare är mycket trovärdigt och hennes röst är makalöst, till och med när hon inte sjunger. Stefan Gödicke är också han mycket trovärdig som arbetarpappa, en mycket stark karaktär som verkligen kommer fram genom hans utomordentliga skådespel.
Jonatan S. Wächter och Karl Martin Eriksson är två ny tillskot till filmbranschen, de spelar Simon och Isak som unga. Båda två är mycket duktiga och trovärdiga, där har vi två som har mycket bra chanser att bli stora inom filmvärlden.
Filmen i sig är helt fantastisk, jag är mäkta imponerad utav allt. Fotografen Dan Laustsen har gjort ett fenomenalt jobb med det visuella. Storslagna tagningar som gav mig rysningar vid många tillfällen. Regissören Lisa Ohlin har efter den här filmen blivit en av mina två favorit regissörer, den andra är Richard Hobert. Lisa har gjort ett fantastiskt jobb med både manus och regi som hon verkligen ska ha mycket beröm för. Jag kan se i varenda tagningen hur mycket tid alla lagt ner och hur Lisa verkligen har jobbat fram allas bästa sidor. Jag är mycket imponerad.
Filmen har nyligen vunnit manuspriset Montblanc Drehbuch-Preis vid en filmfestival i Hamburg, detta pris är bara ett i en lång rad av priser som denna film kommer att vinna. Den kommer med stor sannolikhet dra hem många priser under guldbagge galan och jag kan inte annat säga, än att jag är mycket glad över att ha en sådan liten del i filmen som jag har.
Jag rekommenderar starkt denna film och hoppas för all del att ni alla går och ser den när den har premiär den 9 december.
Recension: Super 8 (2011)
Super 8 är LOST-regissören J.J Abrams senaste rulle och är verkligen B-kändisarnas film. Här får vi se många nya ansikten och även några gamla som inte riktigt fått sitt genombrott än.
Filmen utspelar sig sommaren 1979, då några vänner bevittnar en katastrofal tågolycka medan de håller på att spela in en Super 8-film. Snart börjar de misstänka att kraschen inte var någon olycka, och det dröjer inte länge innan människor i staden börjar försvinna spårlöst och andra märkliga, oförklarliga saker händer. När den lokale polischefen försöker få reda på sanningen, visar det sig vara något mer fasansfullt än någon av dem kunnat föreställa sig.
Filmen börjar med att som vanligt presentera de skådespelare vi kommer att följa och deras förflutna. Lite längre in i filmen händer det som vänder upp och ner på ungdomarnas liv. Då kraschar ett tåg på ett fruktansvärt otroligt sätt, det blir en mycket omfattande och nästintill gigantisk explosion. Våra kära ungdomar klarar sig dock utan skador.
Steven Spielberg producerar denna film och det känns att Spielberg haft ett och annat att säga till om den här historien. För filmen påminner stundtals om en riktigt Spielberg klassiker, nämligen E.T. Båda filmerna handlar om ungdomar som på ett eller annat sätt ska hjälpa en utomjording att hitta hem. Dock är Super 8 en mycket mer actionfylld och mörk berättelse.
Jag älskar verkligen att de vågar göra en mer klassisk film med ett gammaldags äventyr som har fallit i glömska under många år. Filmen vinner också på att de använt ganska okända skådespelare istället för Hollywoods allra mest kända skådespelare. Den enda skådespelare jag faktiskt kunde känna igen var Noah Emmerich som här spelade militären Nelec, Noah har tidigare gjort t.ex. The Truman Show.
För att sammanfatta så är Super 8 ett häftig och actionfyllt drama som även speglar Amerikas förmåga att försöka tysta ner händelser och undangömma hemligheter.
Recension: Gränsen (2011)
Gränsen, av Richard Holm, utspelar sig på gränsen mellan Sverige och Norge vintern 1942. Två unga soldater lämnar sin post vid vägspärr 83 i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns. Sverige står på randen till att bli invaderat och de vill se fienden alla pratar om. Men äventyret slutar i katastrof och dagen efter får löjtnant Aron Stenström reda på att hans bror Sven är en av de försvunna soldaterna. Nu tvingas han med oddsen emot sig ta sig in bakom fiendens linjer på ett topphemligt räddningsuppdrag. Och djupt inne i de norska skogarna inser Aron att helt andra slags gränser måste passeras om de ska komma levande därifrån.
Filmen griper tag i en och jag tänker fortfarande på att så här kanske det gick till då. Det försvann ett hundratal svenskar under kriget och denna film visar en version av hur det kunde gått till. Det är sjukt att veta hur nära Tyskarna ändå kunde vart, att de nästan var inne i landet.
I rollerna ser vi ett fantastiskt gäng nya och gamla ansikten, huvudrollerna som bröderna Stenström spelas av André Sjöberg och Martin Wallström. Martin är en utomordentlig skådespelare och gör här ett fantastiskt jobb som den kidnappade brodern. André däremot känns inte trovärdig i vissa fall men lyckas kompensera det under slutscenen.
Två andra skådespelare som medverkar i denna film som nyligen har blivit lite av mina favoriter är Johan Hedenberg och Jens Hultén. Två mycket bra skådespelare som har medverkat i en rad svenska filmer. Mycket bra skådespelare som lyfte filmen stort. Marie Robertson spelar Arons fästmö och gör även hon en mycket bra insats.
Filmen var mycket bra och häftig, roligt att svenskar gör en sådan här Hollywoodfilm som det ändå är. En bit svensk filmhistoria. Filmen hade dock en tendens att bli lite seg då och då, men det kompenserades med en grym slutscen som var väldigt välgjord.
Recension: Stranger Than Fiction (2006)
Jag börjar recensionen med introt till denna film, som är ett av de bästa intron jag sett i en film.
Harold Crick (Will Ferrell) jobbar på skattemyndigheten och har samma rutin varje dag, tills en morgon då han plötsligt hör en berättarröst som beskriver hans minsta rörelse. Detta får honom minst sagt att bli smått galen. Han ska under tiden granska en bagares skattedeklarationer (Maggie Gyllenhaal) och söker hjälp hos en minst sagt underlig litteraturprofessor (Dustin Hoffman).
Under tiden skriver den bortglömda författarinnan Kay Eiffel (Emma Thompson) på sin senaste bok. Hon får hjälp av en författarassistent (Queen Latifah) som förundras över Eiffels fascination för döden. Boken står och trampar, men när författarinnan väl hittat ett slut är hon inte säker på att hon vill skriva det.
Det är handlingen i korta drag och jag säger som andra som har recenserat denna film, mer ska man inte avslöja. Filmen är fantastisk på alla sätt. Skådespelarna gör fenomenala prestationer och Will Ferrell är verkligen som bäst i denna film. Manuset är skrivet av Zach Helm, en för mig helt okänd författare men som gjort ett strålande jobb med Stranger Than Fiction. I regissörs stolen sitter Marc Forster, som jag däremot har hört talas om förut. Marc har även han lyckats göra ett fenomenalt jobb. Kemin mellan skådespelarna är även den grym, jag kan faktiskt inte klaga på något i denna film. Min personliga favorit är Queen Latifah, som i denna film inte har en stor roll – men dock en väldigt betydande roll. Hon lyfter upp filmen ännu ett snäpp med sitt lugn och utseende. Redigeringen av filmen är också den fantastisk. Speciellt introt.
Till sist kommer jag till musiken, som även den är helt perfekt. Jag fick vid flera tillfällen rysningar när musiken spelades och självklart vid den scen då Will Ferrell tar ton. Här kan ni lyssna på hela albumet.
Jag kan varmt rekommendera denna film till alla därute. Se den.
Recension: Psalm 21 (2009)
Stockholmsprästen Henrik Horneus (Jonas Malmsjö) börjar tappa greppet när mardrömmarna om hans döda mamma (Lena B. Eriksson) blir allt värre. En dag nås han av beskedet att hans far (Per Ragnar), också han präst i den ödsliga byn Borgvattnet, omkommit under mystiska omständigheter. Han beger sig mot de norrländska skogarna och finner en sektlik församling som tycks ruva på en mörk hemlighet. Medan Henrik kommer någonting på spåren, öppnas sakta portarna till hans eget förträngda förflutna där demonerna väntar men kan hans tro på gud rädda honom undan demonerna?
Psalm 21 är Fredrik Hillers regidebut och är en förvånansvärt bra film. Först vill jag ge en eloge till personerna bakom kameran och redigeringen. Ett strålande arbete med fantastiska bilder och effekter. Manuset var även det väldigt bra och är skrivet av regissören Fredrik Hiller, dock måste jag säga att det blev lite för mycket av det ”goda”. Det blev lite för mycket demoner som skrek och hade animerade ansikten, det hade kunnat skäras ner lite grann.
Slutet var det som gjorde filmen bra. Ett mycket gripande slut som fick en att fundera en hel del, krävs nog att man ser slutet en gång till för att verkligen uppfatta. Mycket imponerad på hur Fredrik Hiller hade gjort slutet, eloge till det.
Skådespeleriet i filmen är absolut inget man kan klaga på. Jonas Malmsjö, Per Ragnar, Björn Bengtsson och Niklas Falk är fyra fantastiska skådespelare som har bevisat att de verkligen kan spela alla olika genrer. Jonas har en sådan speciell och intressant röst, en röst som man verkligen fastnar för och vill lyssna på.
En anekdot som är roligt att nämna är att en av kyrkbesökarna i början och slutet är allas vår Louise Edlind, Malin i Vi På Saltkråkan. Mycket roligt att hon är aktiv igen.
Jag kommer med glädje se Fredrik Hillers kommande filmer, närmast Zon 261. Han verkar vara en mycket kompetent regissör och manusförfattare.
